2014 var året då jag skulle göra mitt livs resa. Trots allt som mitt skadade knä hade ställt till med hade jag lyckats ta mig tillbaka och var redo för att tillslut leva min stora löpardröm. Men som med allt annat i livet så blev det hela inte riktigt som jag hade tänkt.

Det var med blandade känslor som jag den fjortonde augusti lämnade Sverige för att nästa dag landa i Texas, USA.

Samtidigt som det var tufft att lämna familj, vänner och pojkvän hemma var jag glad och förväntansfull inför allt nytt som jag så länge längtat efter. Till en början kände jag mig väldigt liten och ensam i en stor främmande värld,  men efter några dagar började saker och ting falla på sin plats och efter att ha träffat mina rumskamrater och laget kändes allt bättre.

Jag blev förvånad över att redan på de första träningarna kunna hänga med täten och när jag blev uttagen till den första tävlingen blev jag väldigt glad. Det var min första tävling sedan min stora knäskada och alltså första loppet på två år! Ni förstår nog att jag var galet nervös,  men samtidigt var det otroligt skönt att göra min comeback i ett annat land. Där slapp jag pressen över att bli jämförd med mina konkurrenter som jag brukade vinna över före skadan.

Loppet innebar fyra kilometer på gräs och det var väl inte mitt snabbaste lopp, men jag sprang bra och framför allt så var det väldigt lärorikt.

Utöver alla träningspass, tävlingen och allt skoj som jag gjorde med laget så kände jag dock att detta inte var helt rätt för mig. Jag saknade min pojkvän fruktansvärt mycket och utbildningen var inte alls som jag hade tänkt mig.

Under de två första terminerna skulle jag inte få läsa någon av kurserna som jag behöver för att en dag bli sjukgymnast, det var som att gå ett till år på gymnasiet och det enda jag lärde mig var engelska. Träningarna höll bra kvalitet men jag har helt klart bättre och mer kunniga tränare här hemma. Så efter mycket övervägande fram och tillbaka bestämde jag mig för att det kändes mest rätt att återvända hem, och det gjorde jag exakt en månad efter att jag kom dit.

Självklart var det ett tufft beslut att ta, och det är klart att jag nu missar många upplevelser som jag hade velat vara med om. Alla får inte chansen att åka och jag kommer aldrig att få tillbaka den, trots det kommer jag aldrig att ångra att jag vågade följa mitt hjärta och göra det enda som kändes rätt just då.

Jag kan förstå dom som säger att jag skulle gett det mer tid för dom vet inte hur jag kände och då är det svårt att förstå hur lång en månad kan kännas. Om jag inte trivs eller mår bra kan jag inte fokusera, utvecklas och ge hundra procent på varje träning och tävling. Hur ska man kunna förbättras när man inte har hela sitt hjärta på plats? Under denna resan har jag lärt mig så otroligt mycket om både mig själv och världen omkring mig och framför allt så uppskattar jag saker som jag tidigare tog för givet.

Nu är jag hemma i Sverige och fortsätter min satsning på löpningen där jag började den. Jag har vågat testa något nytt och hade jag inte gjort det hade jag ångrat mig resten av livet, men nu vet jag att det är här hemma hos min familj och pojkvän jag ska va för att kunna utvecklas. Jag har tänkt om och min nya plan är att plugga till sjukgymnast i Lund till våren och samtidigt bli bättre än någonsin på att springa.

Jag är tillbaka i YIF och tävlar för dem, men träna kommer jag göra i både Ystad och Malmö. Förutom en bråkig menisk känner jag knappt av mitt knä längre så 2015 ska förhoppningsvis bli ett bra tävlingsår.Till våren tjuvstartar jag med Göteborgsvarvet men det är först till sommaren som jag planerar att göra min riktiga comeback på bana.

mvh
Amanda Lönnqvist - Löpning