header20170104.jpg

Armand Kranjc

Armand Kranjc

20_armand-krajnc
Mästarnas mästare Armand Kranjc samt Rasmus Lundgren överst t h .
 
EN GÅNG MÄSTARE, ALLTID MÄSTARE
Fredagen den 2 juli, 2010
Sandskogens Värdshus
 
Lejonet från Landskrona. Mästarnas mästare. Eller kort och gott – The Champ!
Kärt barn har många namn och så även Armand Krajnc –huvudgästen på den tredje frukostträffen i Nätverket Österlen.


Hansehalle i Lübeck, 27 november 1999.
Den då 26-årige Armand Krajnc från Landskrona i Sverige kliver in i ringen för att försöka erövra den vakanta världsmästartiteln i mellanvikt hos organisationen WBO. En ring han så sent som fyra dagar tidigare inte hade en tanke på att han skulle beträda. Ett samtal från Armands tyska stall Universum förändrade allt. Stallkamraten Bert Schenk hade gått och blivit skadad och kunde inte boxas mot britten Jason Matthews. Frågan gick till svensken.
Som tackade ja.
Resten är – som det brukar heta – historia. Och den vårdas ömt i Armand Krajncs minne.

– Jag tänker på VM-matchen varje dag. Mest minns jag invägningen när han (Matthews) imponerade med sin storlek och sina muskler. Ingen såg mig. Men jag vek aldrig blicken och det var där jag vann matchen, säger Armand.
Men vägen fylldes av blod, svett och tårar. Redan tidigt i första ronden träffades Krajnc av en uppercut som skickade honom i golvet.
– Det var som i Rocky. Plötsligt såg jag tre Matthews … men jag reste mig och bet ihop.
Krajnc följde rådet som Rockys svåger Paulie gav den italienska hingsten i Sylvester Stallone-filmen – han siktade mot killen i mitten. Efter hand skingrades stjärnorna och dimman i Armands huvud och han fajtades som ett modigt lejon under resten av matchen.
Som blev lång.
– Efter första ronden förstod jag att det skulle bli en lång natt. Och som vi slogs …
Armand skakar på huvudet.
I den åttonde ronden sträckte Armand Krajnc jublande armarna mot taket i Hansehalle.
Bältet var hans.
Sverige hade fått sin tredje världsmästare i proffsboxning …

Ett drygt decennium efter den fantastiska kvällen i Lübeck är Armand fortfarande löpsedlarnas man, om än inte lika ofta. I slutet av mars i år vann han tv-tävlingen Mästarnas mästare och för en tid sedan nominerades han som en av kandidaterna till Årets skåning.
Hans liv och tankar idag kretsar inte så mycket kring en comeback för egen del (vi återkommer till det) men passionen för ”The Noble art of self defence” brinner i allra högsta grad fortfarande.
Armand äger och driver ett gym i Ystad där han tränar unga boxningstalanger.
– Vi har behållit alla medlemmar sedan starten och ökat successivt, säger Armand, som själv stortrivs i Ystad dit han flyttade bopålarna för fyra år sedan.
De långtgående planerna är stora och inkluderar såväl träningscamper som galor med internationell anknytning.
– Jag har kontakter i USA, Danmark och Tyskland och vill sätta Ystad på kartan i boxningssammanhang.
Under morgonen bjöd den forne världsmästaren på en hel uppsjö av anekdoter från karriären. Vi fick bland annat veta att Armand, som under sin uppväxt höll på med flera olika sporter (förutom boxning även karate, fotboll, taekwondo, kickboxning och kung-fu), en dag blev beordrad av sin pappa att välja väg.
– Det var tufft. Jag ville ju fortsätta med alla sporterna men det var svårt att få ihop det. Det var träningar i Malmö, Helsingborg och Landskrona och ofta krockade sporterna med varandra och jag kunde ju inte vara på flera platser samtidigt.
Att fotbollen var en av sporterna som föll bort var ganska givet då Armand upptäckte att han inte var någon lagspelare.
– Jag hade, och har fortfarande, svårt att acceptera att ett helt lag ska lida för att en enskild individ gör ett misstag. Om jag ska förlora så ska det vara för att jag själv tabbat mig, säger Armand som förstås inte behövt ångra att han valde boxningen.
Det har inte hans mamma heller – även om hon till en början var en stark motståndare till sonens val av sport.
– Mamma tyckte att boxning var en sport för dumskallar. ”Titta på Ali” sade hon, ”se hur det gick för honom”, berättar Armand som i början av boxningskarriären fick smyga sig in på sitt rum efter träningen för att inte hans mamma skulle se blåmärkena i ögonen.
– Men ett blått öga är ingenting. Värre är den invärtes skadan, den som inte syns, när man har förlorat.
Innan ”gongongen” ljöd och Armand var tvungen att hasta iväg till andra uppdrag, hann han också framhålla vikten av att ha bra stödpersoner bakom sig. Förutom fadern nämner han också tränaren Christer Ekberg och nära vännen Kent Hansson, sportchef på Kvällsposten.
– De stöttade mig oerhört och tog smällarna under mina mörka perioder. Har man rätt människor bakom sig kan man gå hur långt som helst.
När Armand på bred skånska och med ett yvigt kroppsspråk pratar om vilja, disciplin och uppoffring förstår man varför det gick som det gick den där natten när en 26-årig skåning med rötterna i Slovenien vann svenska folkets hjärtan och fick staden Lübeck att numera – och åtminstone i alla idrottsälskares ögon – förknippas med annat än marzipan av högsta kvalitet.
Men så var det där med comebackplanerna. Finns det verkligen ingen sådana …?
– Hehe … nja, jo, kanske. Det skulle vara häftigt att gå en stor match här i Ystad. Vem vet … Bernard Hopkins är ju världsmästare vid 45 års ålder, jag är bara 37, säger Armand och lämnar plötsligt en liten men dock spännande dörr på glänt.
– Lejonet i mig slocknar aldrig!
Eller som det brukar heta i boxningskretsar:
Once a champ – always a champ …

Andra OS-tävlingen för Rasmus Lundgren
Förutom Armands färgstarka fördrag fick vi också en utförlig rapport från kälkhockeystjärnan Rasmus Lundgren som i vinter gjorde sitt andra senior-OS (hur många kan skryta med att ha det i meritlistan innan de fyllt 18 år?). Rasmus berättade på ett fängslande sätt om känslorna under invigningen, om hur det var att bo och leva i OS-byn i Vancouver – och givetvis om matcherna. Rasmus och hans lagkompisar svarade för säsongens bästa prestation i den viktiga premiärmatchen mot Norge, men förlorade ändå efter en dramatisk fajt som avgjordes först efter sudden death.
– Det var nyckelmatchen för oss och jag har fortfarande inte kommit över förlusten, säger Rasmus.
Därefter blev det storstryk mot värdnationen Canada och knapp seger i den sista gruppspelsmatchen mot Italien. Sverige blev till slut åtta i OS.
– Att vara med om ett olympiskt spel är oerhört stort men personligen är jag inte alls nöjd med min insats. Jag var helt ur form, säger Rasmus som detta till trots är fortsatt inställd på att uppnå sin högt ställda målsättning – att bli världens bäste kälkhockeyspelare!
Viktiga delmål på vägen dit är OS i Ryssland om fyra år samt att åka över till Nordamerika och spela. Nätverket Österlen tror starkt på Rasmus och önskar honom lycka till i framtiden!

***
Tätt mellan godbitarna i Nätverket Österlen är det sannerligen. Redan den 6 augusti smäller det nämligen igen i samband med en ny frukostträff på Sandskogens Värdshus. Då kommer Lars-Gunnar Björklund till oss och berättar om sitt innehållsrika liv som journalist. Mer info på hemsidan inom kort.

Text och foto: Konstantin Foussianis

Om Armand Krajnc
Född 7 augusti 1973 i Landskrona, svensk proffsboxare, numera bosatt i Ystad. Världsmästare i mellanvikt hos WBO under åren 1999 och 2002.

Han erövrade WBO:s världsmästartitel genom att besegra britten Jason Mathews på TKO i den åttonde ronden. Armand var innan VM-matchen nästintill okänd bland icke boxningsintresserade svenskar. Han försvarade sin VM-titel tre gånger innan han förlorade i sitt fjärde titelförsvar mot den topprankade Harry Simon. Han mötte Paolo Roberto i en uppmärksammad match 2001, där han vann på poäng. Armand Krajnc gick sin sista match 2004 mot Sven Ottke från Tyskland, där han förlorade på poäng. Armand Krajnc var rankad topp 10 i världen under ett par år av sin karriär.

Krajnc började boxas för Landskrona BK 1986. För att utvecklas till en bättre boxare bytte han klubb 1995 till Höllvikens BK. Han är tvåfaldig guldmedaljör i junior-SM 1992 och 1993. I två finaler under senior-SM (1995 och 1996) har den tiofaldiga SM-mästaren Roger Pettersson besegrat honom och därför har han aldrig tagit ett guld i senior-SM.

Han representerade Slovenien i VM 1995 och EM 1996 och är numera tränare på Ystads sportklubb.

Han har även varit framgångsrik inom andra kampsporter. Han blev utvald till årets nybörjarfighter inom taekwondo under sitt första år och erhöll svart bälte i karate, men var även nordisk mästare och fyra i EM i fullcontact-kickboxning.

Numera är han tränare hos Ystads Sportklubb (2009) och på Enighet i Malmö. Han deltog i den andra säsongen av tv-programmet Mästarnas mästare i SVT och vann hela tävlingen.

Nätverket Österlen 2010

FRUKOSTMÖTEN

Reportage om medlemmar

Reportage om medlemmar